下载辰思小说免费APP
Heretheninhiskitchen,theonlyroomwhereasparkoffire
tookoffthechillofaNovemberevening,poorPeterGoldthwaitehad
justbeenvisitedbyhisricholdpartner。Atthecloseoftheir
interview,Peter,withratheramortifiedlook,glanceddownwardsat
hisdress,partsofwhichappearedasancientasthedaysof
Goldthwaite&Brown。Hisuppergarmentwasamixedsurtout,wofully
faded,andpatchedwithnewerstuffoneachelbow;beneaththishe
woreathreadbareblackcoat,someofthesilkbuttonsofwhichhad
beenreplacedwithothersofadifferentpattern;andlastly,though
helackednotapairofgraypantaloons,theywereveryshabbyones,
andhadbeenpartiallyturnedbrownbythefrequenttoastingof
Peter’sshinsbeforeascantyfire。Peter’spersonwasinkeepingwith
hisgoodlyapparel。Gray-headed,hollow-eyed,pale-cheeked,and
lean-bodied,hewastheperfectpictureofamanwhohadfedon
windyschemesandemptyhopes,tillhecouldneitherliveonsuch
unwholesometrash,norstomachmoresubstantialfood。But,withal,
thisPeterGoldthwaite,crack-brainedsimpletonas,perhaps,hewas,
mighthavecutaverybrilliantfigureintheworld,hadheemployed
hisimaginationintheairybusinessofpoetry,insteadofmakingita
demonofmischiefinmercantilepursuits。Afterall,hewasnobad
fellow,butasharmlessasachild,andashonestandhonorable,and
asmuchofthegentlemanwhichnaturemeanthimfor,asanirregular
lifeanddepressedcircumstanceswillpermitanymantobe。
AsPeterstoodontheunevenbricksofhishearth,lookingroundat
thedisconsolateoldkitchen,hiseyesbegantokindlewiththe
illuminationofanenthusiasmthatneverlongdesertedhim。He
raisedhishand,clinchedit,andsmoteitenergeticallyagainstthe
smokypaneloverthefireplace。
“Thetimeiscome!”saidhe。“Withsuchatreasureatcommand,it
werefollytobeapoormananylonger。TomorrowmorningIwill
beginwiththegarret,nordesisttillIhavetornthehousedown!”
Deepinthechimney-corner,likeawitchinadarkcavern,sata
littleoldwoman,mendingoneofthetwopairsofstockings
wherewithPeterGoldthwaitekepthistoesfrombeingfrostbitten。As
thefeetwereraggedpastalldarning,shehadcutpiecesoutofa
cast-offflannelpetticoat,tomakenewsoles。TabithaPorterwasan
oldmaid,upwardsofsixtyyearsofage,fifty-fiveofwhichshehad
satinthatsamechimney-corner,suchbeingthelengthoftimesince
Peter’sgrandfatherhadtakenherfromthealmshouse。Shehadno
friendbutPeter,norPeteranyfriendbutTabitha;solongasPeter
mighthaveashelterforhisownhead,Tabithawouldknowwhereto
shelterhers;or,beinghomelesselsewhere,shewouldtakeher
masterbythehandandbringhimtohernativehome,thealmshouse。
Shoulditeverbenecessary,shelovedhimwellenoughtofeedhim
withherlastmorsel,andclothehimwithherunderpetticoat。But
Tabithawasaqueeroldwoman,and,thoughneverinfectedwithPeter’s
flightiness,hadbecomesoaccustomedtohisfreaksandfolliesthat
sheviewedthemallasmattersofcourse。Hearinghimthreatentotear
thehousedown,shelookedquietlyupfromherwork。
“Bestleavethekitchentillthelast,Mr。Peter。”saidshe。
“Thesoonerwehaveitalldownthebetter。”saidPeter
Goldthwaite。“Iamtiredtodeathoflivinginthiscold,dark,windy,
smoky,creaking,groaning,dismaloldhouse。Ishallfeellikea
youngermanwhenwegetintomysplendidbrickmansion,as,please
Heaven,weshallbythistimenextautumn。Youshallhavearoomon
thesunnyside,oldTabby,finishedandfurnishedasbestmaysuit
yourownnotions。”
“Ishouldlikeitprettymuchsucharoomasthiskitchen。”
answeredTabitha。“Itwillneverbelikehometometillthe
chimney-cornergetsasblackwithsmokeasthis;andthatwon’tbe
thesehundredyears。Howmuchdoyoumeantolayoutonthehouse,Mr。
Peter?”
“Whatisthattoth